Då har dagen kommit...min älskling har påbörjat sin resa ner igen. Det blev alldeles tomt här hemma. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt. Jag har ju vetat länge att han skulle åka men det var först idag det gick upp för mig att han ska vara borta i nästan 3 månader. Känner mig så tom. Vet inte vad jag ska förvänta mig av det som komma skall. Har varit med om det en gång förut och det gick ju bra, men det är så overkligt forfarande.

Jag har varit arg...men jag måste ändå känna mig stolt över min soldat. Det krävs mycket för att klara av det jobb dom gör!

Jag försöker att inte oroa mig. Kopplar bort tanken på farorna. Men det är inte lätt Läget har ju trots allt förvärrats sedan förra svängen.

I kväll kommer sista samtalet från sverige sedan kommer väntan på nästa samtal från dolt nummer. Att inte veta när samtalen kommer känns konstigt. Att inte kunna lyfta luren och ringa när man behöver prata eller bara för att höra hans röst är jobbigt.

Jaja bäst att hitta på någonting innan man deppar ihop. Nu börjar nedräkningen!